Bäckahästen
Kiviks musteri
Kiviksgraven
Kiviksgraven är omkring 3 000 år gammal, men det är inte bara anläggningens ålder som fascinerar utan också gravens storlek. Diametern är 75 meter och därmed är detta den största runda graven i Sverige som vi känner till. Men likt monumentala byggnadsverk kända från andra kulturer döljer också denna grav ett gåtfullt inre. I gravkammaren finns tio stenhällar som ristats med symboler från en bildvärld som kittlar fantasin hos den nutida besökaren. Fram ur stenarna träder bilder av människor, djur, skepp och vapen. Kanske avsåg man att avbilda en procession eller begravningsceremoni.
Vi vet inte vem, eller vilka, som har hedrats med denna begravning. Tidigare forskning har förutsatt att den döde var en medelålders man, kanske en hövding. Därför kallas röset allmänt för "Kungagraven". Nya analyser av människoben funna i kammaren kan tyda på att graven använts under en längre period och att de gravlagda personerna varit tonåringar.
Huruvida graven har ruvat på dyrbarheter och skatter vet vi inte. Men en sommardag 1748 bröt två bönder sten i det gamla röset. Plötsligt hittade de en stenkista. Ivrigt började de att söka igenom röset kanske kunde en skatt finnas där! Hela natten letade de igenom graven efter skatten. Än idag är det obekant vad de båda männen fann, men rykten gick senare i bygden om att något stort hade påträffats.
På 1930-talet utfördes arkeologiska undersökningar av graven. Det var en kraftigt raserad och plundrad grav som arkeologerna grävde fram. Det visade sig att det stora röset inte bara innehöll en utan två gravar! Strax intill den stora stenkistan fann man resta hällar som formade en liten gravkammare, som kom att kallas Prinskammaren på grund av sin ringa storlek.
I samband med undersökningarna rekonstruerade arkeologerna röset och lät öppna en passage, så att besökaren kunde träda in i den en gång dolda gravkammaren för att beskåda de kryptiska stenhällarna.
Intill graven ligger kvarnen Sågmöllan, som byggdes på 1870-talet. Byggnaden är idag en trivsam kaffestuga, där man även kan köpa presentartiklar, vykort och böcker från Riksantikvarieämbetet. Här kan du också hyra MP3-spelare med inspelad guidning på svenska, engelska, tyska och holländska.
Café Sågmöllan
Sågmöllan är en gammal kvarn som byggdes på 1870-talet. I caféet kan man även kan köpa presentartiklar, vykort och böcker från Riksantikvarieämbetet. Här kan du också hyra MP3-spelare med inspelad guidning på svenska, engelska, tyska och holländska.
Stenshuvud
Berget Stenshuvud är 97 meter högt. Från bergets topp är utsikten storslagen. I söder breder de flacka sandfälten ut sig med vida hedar och blomsterrika torrängar. Mot havet avslutas sandfälten med en badvänlig sandstrand. Nedanför berget är kustremsan mer dramatisk med skarpskurna klippor och klapperstensfält. Där utanför breder ett blått hav med fri horisont ut sig. I klart väder syns Bornholm i söder och vänder man blickarna mot norr kan man ana blekingekusten. In mot land har man sommartid en fantastisk yv över ett nästan heltäckande tak av lövskog.
Trots att Stenshuvuds nationalpark är relativt liten till ytan finns här flera olika naturtyper som ger plats för en enorm artrikedom. Närheten till havet ger ett milt klimat som gör att bland annat murgröna och avenbok frodas.
Ett tips är att ta er upp till Stenshuvud från söder istället för "vanliga" hållet. Kör in mot Knäbäckshusen (efter Rörum), kör sedan mot Stenshuvud S, genom ett sommarstugeområde och parkera bilen på parkeringen (vid Rörums norra å). Då går ni genom skogen på en rödmärkt stig (som emellanåt knappt syns) på detta vis:
för att komma ut till denna utsikt:
Kiviks marknad
Är man i närheten av Kiviks marknad bör man åka dit. Det är Sveriges största marknad (sägs det åtminstone). Mer än 1000 knallar och 100.000 besökare brukar komma till marknaden. Marknaden är mycket gammal. Den lär ha uppstått när Hansan etablerade sig i Kivik för att köpa upp sill, salta sillen och sedan sälja den vidare ut i Europa. Ursprungligen hölls marknaden inne i Kiviks samhälle, men efter hand som marknaden växte blev till slut området för litet. Marknaden flyttades därför till Vitemölla och senare till den nuvarande platsen mellan dessa orter.
1866 ändrade man datumet för marknaden från augusti månad till juli. Marknaden har sedan dess hållits årligen med undantag för åren under andra världskriget.
Piratenpriset brukar delas ut av Piratensällskapet i samband med marknaden.
Ett tips är att handla vad ni är sugna på att äta nere i hörnet där det finns massor av matstånd (allt från älgkebab till thaimat och langos), och sedan sätta er ner i gräset och beundra utsikten över Hanöbukten. 
På marknaden kan man hitta i stort sett det mesta ;)
Gunnarshögs gård
Om du inte kan vänta tills ni besöker Gunnarshög, kan du gå in på nätbutiken och beställa!
Stenutsikt
Utsikt
Lägger in en bild på utsikten från Glimmingehus. Man ser ju hur långt som helst!
Ales stenar
Ales stenar, eller Ale stenar, är en skeppssättning vid byn Kåseberga. Den består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred. Den är belägen 42 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm.
Ales stenar uppfördes under tidiga vendeltiden omkring 600 e.Kr. Denna uppfattning bygger på kol-14-dateringar av kol och andra organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna. Området som skeppsättningen ligger inom har dock varit bebott länge. En kol-14-datering visade en stensatt eldstad utgrävd just utanför den nordvästra stävstenen var 5300-5600 år gammal. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem. Men ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har anläggningen dels inte blivit totalutgrävd, dels blivit hårdhänt restaurerad med bulldozer på 1950-talet. Därför är det är möjligt att man aldrig kommer att få klarhet i den saken.
Ales stenar undersöktes med georadar 2006. Vid undersökningarna hittades spår efter en mindre skeppssättning placerad utanför den stora bevarade skeppssättningen. Den har beskrivits som en "jolle" storleksmässigt. Längre bort fann man ett ringformat dike som förmodligen är rester av en gravhög, kanske en som täckt en stendös från neolitikum. Man fann också spår av en symmetrisk struktur kring skeppssättningen som först tolkades som ett dike eller en palissad: senare insåg man att det i själva verket var gränsen för det område man schaktat av vid restaureringen.
Förutom många vanliga turister besöks Ales stenar årligen av flera nyandliga grupper. Skeppssättningen anses av dem vara ett av de "starkaste" fornmonumenten i Sverige. Bland andra anordnar Sveriges asatrosamfund blotceremonier för att välkomna våren, och nyhäxor samlas vart år vid soluppgången på vintersolståndet för att fira en av sina viktigaste högtider.
En man vid namn Bob G Lind anser att Ales stenar är en solkalender som är betydligt äldre än vendeltiden. Hans åsikt har inte accepterats av den akademiska forskningen. Skälen är främst att
- Linds tolkningsmodell kräver ett visst mått av välvillighet när man mäter på stenarna för att fungera
- många av stenarna inte längre står riktigt på sina ursprungliga platser efter restaureringen
- Lind diskuterar Ales stenar separat utan hänsyn till andra liknande skeppssättningar som rimligen bör ses tillsammans
I juli 2007 satte Riksantikvarieämbetet upp nya skyltar vid skeppssättningen. Här återgav man både den vetenskapliga forskningens och Bob Linds ståndpunkter – utan att ta ställning. Lind uppfattade detta som en stor seger. Dagens Nyheter och Sydsvenska Dagbladet intervjuade honom och framställde det skedda som att en ensam föraktad man nu "fått upprättelse" efter åratals kamp mot etablissemanget. Man uppgav felaktigt att myndighetens skyltar skulle ge Lind rätt i att skeppssättningen uppförts som en astronomisk kalender.
Simrishamn
Till en början var staden Simrishamn ett litet fiskeläge till det som numera är Östra Tommarp, men utvecklades med tiden till centrum för hela Österlen.
Ordet Simrishamn faller tillbaka på ordet "simris" som kan betyda antingen källsprång eller vattensjuk mark. Öppna vattensamlingar fanns det i byn Simris som den nuvarande staden utvecklades utifrån. "Hamn" har förstås aldrig betytt annat än hamn, därför blev det Simrishamn.
Från tidig medeltid, nämns för första gången S:t Nikolai kyrka år 1161. Kyrkans murar är uppmurade av hallasten från närbeläget stenbrott. Tornet reser sig med sina trappgavlar och ter sig mäktig mot de låga husen. Kyrkan har varit ett riktmärke för sjöfararna och det är inte konstigt att kyrkan har fått sitt namn efter havets skyddshelgon S:t Nicolaus.
Staden blev under den danska senmedeltiden en viktig hamn för trafik från Skåne till Bornholm. Närheten till denna ö har betytt många förbindelser i form av båtar och färjor under årens lopp. Den svenska tiden var inledningsvis inte lika positiv; stadens skyddande ekskog fick huggas ned på order av svenska armén som inte ville låta någon motståndsrörelse i stil med snapphanarna få skydd. Stadsborna sörjde över att de mist en försörjning då ollonsvinen bökade där. Dessutom betydde tullar, restriktioner för handeln med Danmark och Bornholm (som åter blev danskt 1660) med mera att staden somnade in under en lång tid. En av de få saker som hände under 1700-talet var att det triangelformade Stortorgets ena tillfartsväg åt väster byggdes igen när Bergengrenska gården byggdes.
Under 1800-talet påbörjades en ny storhetstid. Skeppstrafiken tilltog och Simrishamn tillsammans med Brantevik blev några av de hamnar som registrerade flest fartyg. Järnvägen Österlenbanan fick sin ena ändstation i Simrishamn. Även fisket, en annan huvudnäring, utvecklades rejält under dessa år. Trots detta dröjde det till sekelskiftet 1900 innan en riktig hamn där fartygen kunde angöra byggdes.
Staden utvecklades långsamt i likhet med övriga Österlen. Bortsett från läderfabriken i kvarteret Valfisken (numera stadsbibliotek), hamnen, fisket och diverse lantbruksföretag utvecklades inga andra större industrier. Efter andra världskriget har staden blivit ett centrum för turismen på Österlen och är något av "Österlens huvudstad" vilket borgat för att det skett förhållandevis få rivningar av den äldre bebyggelsen i staden jämfört med många andra svenska städer.
Småbåtshamnen
År 1914 fick staden elektrisk gatubelysning. Kraftiga stolpar av vinkel- och plattjärn sattes upp i alla gator och gränder. Alla stadsbor tyckte nog inte om att se det spindelnätet som klädde himlen, men det blev ljust om nätterna. De gamla gatlyktorna försvann. Många har uttryckt saknad över de gamla gaslyktornas försvinnande och vissa menade att det hade varit bättre att elektrifiera gaslyktorna.
(bilder och text från wikipedia)
Ingelsta kalkon
1972 köpte Leif och Lena Jönsson gården Brukstorp utanför Smedstorp på Österlen. Till en början föddes enbart minikalkoner upp, men hela tiden fanns en idé om att föda upp en större kalkon. Leif och Lena ändrade inriktning på uppfödningen och började föda upp fullmogna kalkoner, detta resulterade i att 1984 stod en ny byggnad klar för kalkonslakt, styckning, förädling och gårdsbutik – Ingelstad Kalkon AB påbörjar sin resa.
1989 öppnas en butik på Östermalm i Stockholm och sen går det i rasande fart. Allt eftersom svenskarna får upp ögonen för kalkon ökar också efterfrågan. I dag har Ingelsta Kalkon sju egna butiker med ambition att öppna fler, två stycken ”shop in shop” samt 1 egen restaurang. Gemensam nämnare för alla enheter är att de endast erbjuder kalkon i olika former – färskt, rökt, kokt, grillat…
1992 finns deras varor hos dagligvaruhandeln och idag kan de erbjuda hela Sverige en rad olika kalkonprodukter – färska och förädlade.
Sedan 2004 är företaget helägt av Blentagruppen AB; ett familjeägt företag där bl.a. Guldfågeln AB ingår. Antalet anställda uppgår till ca 150 st och omsättningen är ca 200 miljoner kr/år.
En stor del av sortimentet är högförädlat (ätklart) och detta kommer de att satsa på ännu mer för att förenkla för sina konsumenter. Visionen är att kalkon ska bli en lika självklar del av svensk matkultur som nöt, fläsk, kyckling och fisk.
Ingelsta kalkon föder upp ca 210 000 kalkontuppar och 240 000 kalkonhönor/år. Tupparna styckas medan hönorna, som är lite mindre, säljs hela som minikalkoner.
www.ingelstakalkon.se
Glimmingehus
Glimmingehus är Nordens bäst bevarade borg från medeltiden. Borgen innehåller många av tidens försvarsverk, som till exempel bröstvärn, falska dörrar och blindgångar, hål att hälla flytande tjära i, vallgravar, vindbryggor och diverse andra dödsfällor. Allt detta med syfte att överraska angripare och skydda herrskapet mot bondeuppror.
Borgen är 30 m lång, 12 m bred och nästan 26 m hög (gavelspetsen). Yttermurarna, som är 2,4 meter tjocka nedtill och 1,8 meter längst upp, går 2,5 m under marken. Byggnaden rymmer fyra våningar. Materialet är ohuggen sandsten och kvartsit, hämtad från kusten vid Simrishamn. Hörnstycken, dörr- och fönsteromfattningar och de två nedre trapporna är av finhuggen kalksten från Gotland. Högt ovan ingången finns en karnap varifrån het vätska eller stenar kunde släppas ner på inkräktare. Samma syfte hade hålen i skyttegången, som strax under taknocken sträckte sig runt borgen. Gången togs för länge sedan bort liksom muren runt hela den medeltida fästningen.
Grundstenen till Glimmingehus lades den 2 maj 1499 av Jens Holgersen Ulfstand. 1676 beordrade Karl XI att Glimmingehus skulle rivas för att undvika att det föll i den danske kungens händer. Alla försök till att riva borgen misslyckades dock.
På borgen finns museum, medeltida kök, museibutik samt restaurang och café. Under sommaren görs flera guidade visningar dagligen. Sommartid anordnas berättaraftnar under titeln "Bisarra berättelser och hiskeliga historier".
Sandhammaren
Sandhammaren är Skånes sydostligaste hörn. Förr i tiden var Sandhammaren mest känt för de rev utanför där fartyg ofta gick på grund när man skulle runda Sverige. Det dröjde till 1862 innan Sandhammaren fick en fyr som varning för de förrädiska sandrevlar utanför där starka strömmar även vid mitten av 1800-talet årligen orsakade 10-15 fartygsstrandningar. Sandhammarens Räddningsstation räddade 1 421 personer mellan år 1855 och 1945 (då stationen lades ner). I den byggnad som räddningsstationen fanns, finns idag ett museum där Sveriges äldsta livräddningsbåt förvaras.
Den fyr som fortfarande finns på Sandhammaren invigdes 1862 och är konstruerad av den tidens främste fyrkonstruktör Nils Gustaf von Heidenstam. Sandhammarens kvarvarande fyr, tillsammans med tvillingfyren som låg ca 300 meter åt nordost, var de första fackverksfyrarna i järnkonstruktion i landet. Tvillingfyren monterades ner och forslades 1904 på pråm till Stockholm och sedan vidare till Pite Rönnskär, där den fortfarande finns. Den kvarvarande fyren i Sandhammaren är byggnadsminnesförklarad. Fyren och tillhörande byggnader ägs av Sjöfartsverket. Visning sker varje år på radioamatörernas internationella fyrdagar i augusti.
Området vid Sandhammaren var i stort sett bortglömt och vilt långt in på 1800-talet. Idag är Sandhammaren mest känt för att det är en av Sveriges finaste sandstränder med fantastiskt fin sandstrand både vad det gäller vithet och finkornighet. Sandstranden sträcker sig flera kilometer både åt öster och väster, i väster ända bort till Löderups Strandbad. Väl på stranden får man alltid plats, dock kan det ibland vara lite värre med parkeringsplats för bilen och då kan man få parkera väldigt långt bort längs vägen. Ett tips kan då vara att istället åka till västra delen, vid Tyge å (sväng av mot Backåkra och följ vägen hela vägen ner till stranden) och parkera istället.
På Sandhammaren finns en kiosk som även erbjuder mat.
Reservatsbestämmelser gäller i området.
Text & bilder hämtade från www.wikipedia.se samt www.loderupturism.se 
Tosselilla sommarland
Strax utanför Tomelilla ligger Tosselilla sommarland. På Tosselilla finns allt för liten som stor, ung som gammal. De har vattenland, tarzanskogen, tivoliland mm. Inne på området finns matförsäljning, om man inte väljer att ta med sig egen mat. Parkering är gratis och ligger i anslutning till sommarlandet. Hundar är tyvärr inte välkomna på Tosselilla sommarland, detta pga säkerhetsskäl. Endast diplomerad ledarhund i koppel är tillåten.
www.tosselilla.se
Om Mälarhusen
Mälarhusen är en badort på Österlen belägen mellan Sandhammaren och Borrby strand. Namnet har ingenting med Mälaren att göra, utan är troligen en skrivförvanskning av det namn som fanns på danska 1600-talskartor, Melahusen där mela är ett annat ord för mjöl. Mela i namnet skulle då syfta på att sanden var fin och vit som mjöl.
I november 1855 upprättades Sveriges första sjöräddningsstation, Röda längan i Mälarhusen, räddningsstationen kom sedermera, 1891, att flyttas till Sandhammaren, Sandhammarens Räddningsstation.
En del av Mälarhusen är naturreservat.
(text och bild hämtad från www.wikipedia.se)
Backåkra
När Dag Hammarskjöld omkom i en flygolycka 1961 efterlämnade han bl a Backåkra, en 4-längad Skånegård i Hagestads naturreservat. Backåkra tillföll Svenska Turistföreningen och själva huset är idag ett museum. Här finns en utställning med föremål som Dag Hammarskjöld fick och köpte under sina olika resor samt möbler och konst från hans kontor och våning i New York.
Varje år kommer besökare från hela världen till Backåkra, ett bevis på att minnet av honom fortfarande lever, inte bara i Sverige. Vid minnet av hans 100-års dag den 29 juli 2005 hölls en oförglömlig minneshögtid på heden ned mot havet. Gårdens södra länga upplåts som sommarbostad för ledamöterna i Svenska Akademien. Hammarskjöld var författare och översättare och en av de 18 i Svenska Akademien.
Till gården hör 30 hektar mark som Hammarskjöld värnade lite extra om. Här anlades en meditationsplats till hans minne, en plats som idag är uppskattad för både vigslar och dop.
Det traditionella midsommarfirandet på Backåkra lockar varje år flera tusen personer.
(mer om Backåkra finns på www.ystad.se, därifrån är även denna text hämtad.)
Om Hagestad radby
Hagestad Radby
Hagestad radby är Europas längsta radby. Byn är ca 3 kilometer lång och ligger om man åker från Löderups Kyrka /Löderups Skola i riktning Borrby, norr om nuvarande vägen. Hagestad radby består av välbyggda gårdar från 1800-talet och finns omnämnd i flera böcker, bla. Frans Löfströms "Kring Sandhammaren", utgiven första gången 1946.
Hagestad som har bevarat sin unika karaktär av radby kan arkeologiskt beläggas till 1000-talet. Vid skiftet 1818 flyttades fler än hälften av de cirka 50 gårdarna ut, endast 13 gårdar fick ligga kvar. De kvarliggande gårdarna är nu liksom förr i huvudsak belägna utmed norra sidan av bygatan. Den äldre fyrlängade gårdsformen är vanligast, dock är ofta boningshuset friliggande.
Tegel, gråsten och lersten är de vanligast förekommande byggnadsmaterialen, med skiffer som tak. Några längor är putsade och vitkalkade medan andra uppvisar rena tegelfasader med eller utan mönstermurning och listverk. Merparten härrör från 1800-talets mitt och andra del. Anmärkningsvärt är den i det närmaste fullständiga avsaknaden av gatehus och hantverkarehus i själva bykärnan. Det finns ingen direkt bykärna i Hagestad Radby.
(text i stort sett avkopierad från www.loderupturism.se)
Gårdsbutikstips
Stanna gärna till på en gårdsbutik i Ramsåsa, mellan Tomelilla och Sjöbo (se skyltar strax intill gården). Där säljer de egenodlade grönsaker, bland annat helt underbart goda tomater i olika storlekar och färger! Dessa små godsaker fungerar bra att äta som godis eller tilltugg. En gårdsbutik värd ett besök!
Begreppet Österlen
Österlen är en benämning på slättlandet i sydöstra Skåne.
Området kännetecknas av naturskönhet, låg urbaniseringsgrad och pittoreska kustsamhällen.
Den enda staden, och största tätorten, på Österlen är Simrishamn.
Begreppet Österlen gällde på 1800-talet slättbygden öster om Ystad samt byarna på den östra leden (vägen) som därifrån bar mot nordost. Gränsen gick ungefär från Brösarps station - S:t Olof - Hammenhög - Borrby - Mälarhusen och ut till kusten. Området från Ystad mot nordväst kallas Västra Österlen eller i folkmun Västerlen.
I Skåne räknas idag Ingelstads, Järrestads och ofta Albo härader till Österlen, men mäklarannonser och turistbroschyrer låter ibland begreppet Österlen få en vidare innebörd. Någon exakt gräns för Österlen finns alltså inte idag men just ur turistperspektiv anser många att regionen sträcker sig från sydost om väg 19 mellan Brösarp i norr ner till söder där Kabusafältet, 10 km öster om Ystad, sätter gränsen.
