Hagestad 47

Till en början var staden Simrishamn ett litet fiskeläge till det som numera är Östra Tommarp, men utvecklades med tiden till centrum för hela Österlen.

Ordet Simrishamn faller tillbaka på ordet "simris" som kan betyda antingen källsprång eller vattensjuk mark. Öppna vattensamlingar fanns det i byn Simris som den nuvarande staden utvecklades utifrån. "Hamn" har förstås aldrig betytt annat än hamn, därför blev det Simrishamn.

Från tidig medeltid, nämns för första gången S:t Nikolai kyrka år 1161. Kyrkans murar är uppmurade av hallasten från närbeläget stenbrott. Tornet reser sig med sina trappgavlar och ter sig mäktig mot de låga husen. Kyrkan har varit ett riktmärke för sjöfararna och det är inte konstigt att kyrkan har fått sitt namn efter havets skyddshelgon S:t Nicolaus.

Staden blev under den danska senmedeltiden en viktig hamn för trafik från Skåne till Bornholm. Närheten till denna ö har betytt många förbindelser i form av båtar och färjor under årens lopp. Den svenska tiden var inledningsvis inte lika positiv; stadens skyddande ekskog fick huggas ned på order av svenska armén som inte ville låta någon motståndsrörelse i stil med snapphanarna få skydd. Stadsborna sörjde över att de mist en försörjning då ollonsvinen bökade där. Dessutom betydde tullar, restriktioner för handeln med Danmark och Bornholm (som åter blev danskt 1660) med mera att staden somnade in under en lång tid. En av de få saker som hände under 1700-talet var att det triangelformade Stortorgets ena tillfartsväg åt väster byggdes igen när Bergengrenska gården byggdes.

Under 1800-talet påbörjades en ny storhetstid. Skeppstrafiken tilltog och Simrishamn tillsammans med Brantevik blev några av de hamnar som registrerade flest fartyg. Järnvägen Österlenbanan fick sin ena ändstation i Simrishamn. Även fisket, en annan huvudnäring, utvecklades rejält under dessa år. Trots detta dröjde det till sekelskiftet 1900 innan en riktig hamn där fartygen kunde angöra byggdes.

Staden utvecklades långsamt i likhet med övriga Österlen. Bortsett från läderfabriken i kvarteret Valfisken (numera stadsbibliotek), hamnen, fisket och diverse lantbruksföretag utvecklades inga andra större industrier. Efter andra världskriget har staden blivit ett centrum för turismen på Österlen och är något av "Österlens huvudstad" vilket borgat för att det skett förhållandevis få rivningar av den äldre bebyggelsen i staden jämfört med många andra svenska städer.

Glimmingehus är Nordens bäst bevarade borg från medeltiden. Borgen innehåller många av tidens försvarsverk, som till exempel bröstvärn, falska dörrar och blindgångar, hål att hälla flytande tjära i, vallgravar, vindbryggor och diverse andra dödsfällor. Allt detta med syfte att överraska angripare och skydda herrskapet mot bondeuppror.

Borgen är 30 m lång, 12 m bred och nästan 26 m hög (gavelspetsen). Yttermurarna, som är 2,4 meter tjocka nedtill och 1,8 meter längst upp, går 2,5 m under marken. Byggnaden rymmer fyra våningar. Materialet är ohuggen sandsten och kvartsit, hämtad från kusten vid Simrishamn. Hörnstycken, dörr- och fönsteromfattningar och de två nedre trapporna är av finhuggen kalksten från Gotland. Högt ovan ingången finns en karnap varifrån het vätska eller stenar kunde släppas ner på inkräktare. Samma syfte hade hålen i skyttegången, som strax under taknocken sträckte sig runt borgen. Gången togs för länge sedan bort liksom muren runt hela den medeltida fästningen.

Grundstenen till Glimmingehus lades den 2 maj 1499 av Jens Holgersen Ulfstand. 1676 beordrade Karl XI att Glimmingehus skulle rivas för att undvika att det föll i den danske kungens händer. Alla försök till att riva borgen misslyckades dock.

På borgen finns museum, medeltida kök, museibutik samt restaurang och café. Under sommaren görs flera guidade visningar dagligen. Sommartid anordnas berättaraftnar under titeln "Bisarra berättelser och hiskeliga historier".

Sandhammaren är Skånes sydostligaste hörn. Förr i tiden var Sandhammaren mest känt för de rev utanför där fartyg ofta gick på grund när man skulle runda Sverige. Det dröjde till 1862 innan Sandhammaren fick en fyr som varning för de förrädiska sandrevlar utanför där starka strömmar även vid mitten av 1800-talet årligen orsakade 10-15 fartygsstrandningar. Sandhammarens Räddningsstation räddade 1 421 personer mellan år 1855 och 1945 (då stationen lades ner). I den byggnad som räddningsstationen fanns, finns idag ett museum där Sveriges äldsta livräddningsbåt förvaras.

Den fyr som fortfarande finns på Sandhammaren invigdes 1862 och är konstruerad av den tidens främste fyrkonstruktör Nils Gustaf von Heidenstam. Sandhammarens kvarvarande fyr, tillsammans med tvillingfyren som låg ca 300 meter åt nordost, var de första fackverksfyrarna i järnkonstruktion i landet. Tvillingfyren monterades ner och forslades 1904 på pråm till Stockholm och sedan vidare till Pite Rönnskär, där den fortfarande finns. Den kvarvarande fyren i Sandhammaren är byggnadsminnesförklarad. Fyren och tillhörande byggnader ägs av Sjöfartsverket. Visning sker varje år på radioamatörernas internationella fyrdagar i augusti.

Området vid Sandhammaren var i stort sett bortglömt och vilt långt in på 1800-talet. Idag är Sandhammaren mest känt för att det är en av Sveriges finaste sandstränder med fantastiskt fin sandstrand både vad det gäller vithet och finkornighet. Sandstranden sträcker sig flera kilometer både åt öster och väster, i väster ända bort till Löderups Strandbad. Väl på stranden får man alltid plats, dock kan det ibland vara lite värre med parkeringsplats för bilen och då kan man få parkera väldigt långt bort längs vägen. Ett tips kan då vara att istället åka till västra delen, vid Tyge å (sväng av mot Backåkra och följ vägen hela vägen ner till stranden) och parkera istället.

På Sandhammaren finns en kiosk som även erbjuder mat.

Reservatsbestämmelser gäller i området.

Text & bilder hämtade från www.wikipedia.se samt www.loderupturism.se

 

Mälarhusen är en badort på Österlen belägen mellan Sandhammaren och Borrby strand. Namnet har ingenting med Mälaren att göra, utan är troligen en skrivförvanskning av det namn som fanns på danska 1600-talskartor, Melahusen där mela är ett annat ord för mjöl. Mela i namnet skulle då syfta på att sanden var fin och vit som mjöl.

I november 1855 upprättades Sveriges första sjöräddningsstation, Röda längan i Mälarhusen, räddningsstationen kom sedermera, 1891, att flyttas till Sandhammaren, Sandhammarens Räddningsstation.

En del av Mälarhusen är naturreservat.
(text och bild hämtad från www.wikipedia.se)